Långtidsodling av embryon
Långtidsodling är en metod som ger mer information om embryonas livsduglighet vid assisterade befruktningar. Långtidsodling kan göras både vid provrörsbefruktning och mikroinjektion, och metoden förändrar inte hormonstimuleringen som hör till behandlingen.
Vid behandlingarna odlas embryona i allmänhet 2–3 dygn efter befruktningen. Embryona har delat sig till 2–8 celler då de återförs till livmodern. I detta skede kan det vara svårt att bland flera embryon av god kvalitet välja ut de mest livsdugliga embryona för återföring. Genom att odla embryona längre kan man för återföring välja ut de mest livsdugliga som har fortsatt att dela sig och utvecklas.
Vid långtidsodling odlas embryona 4–5 dygn innan de återförs till livmodern. I det här stadiet består embryot redan av mer än hundra celler och är vid återförandet antingen i morula- eller i blastocyststadiet. Detta motsvarar det utvecklingsstadium som embryot befinner sig i när det vid en graviditet som börjat på naturlig väg vandrar till livmodern. I morulastadiet är embryot en cellanhopning med så många celler att de inte längre kan räknas. I blastocyststadiet har cellernas första differentiering skett. Fostrets vävnader utvecklas ur den inre cellmassa som har bildats och vävnaderna i moderkakan mot fostret av den omgivande cellvävnaden. I blastocyststadiet är embryot redo att fästa sig i livmoderväggen efter att först ha lämnat sitt skal. Sannolikheten för att ett så långt utvecklat embryo skall fästa sig är mycket stor. Därför är det bättra att återföra endast ett embryo och på så sätt minska risken för en flerbördsgraviditet.
Långtidsodling av embryon är ett bra alternativ när embryona inte har fäst sig vid tidigare behandlingar. Nackdelen med långtidsodling är att endast omkring 40–60 procent av embryona utvecklas till blastocyster. Det är möjligt att alla embryon slutar att utvecklas och att man inte kan gå vidare till embryoåterföring.
